mamaauroras

99 dagar av 100 (nåja nästan) så är jag glad. Har ni hört det där om det halvfulla glaset ? Man kan välja om man vill se det halvfullt eller halvtomt och jag ser det alltid nästan som halvfullt. Jag försöker verkligen vara tacksam för det jag har och se allt så positivt det bara går, för trots allt så hade det ju kunnat vara värre. Har man dåligt med pengar så finns det säkert dom som har det ännu sämre, går bilen sönder finns det säkert folk som har ännu sämre bil osv. Imorse hade mannen varit ute i regnet och blivit blöt och beklagade sig, ja, sa jag, tänk vad du kan vara glad för att det regnar, tänk om du hade varit i öknen i stället. Mannen sa, du kan verkligen driva folk till vansinne men han han lät rätt glad så jag gissar på att det var bra då :)

Iaf, nu håller jag nog på och komma från ämnet, först var vi ute och gick och då kommer det en lös hund, lerig och glad och hoppar jag upp på min nya vinterkappa, mannen hinner ta och lyfta upp Alicia innan den välter henne så där gick det bra men kappan fick några fläckar så humöret sjunk några snäpp. Vinterjackor och sådana dyra grejer köper jag kanske vart 5-6 år så man vill ju inte ha dom förstörda med en gång. Sen kommer Angelica hem från skolan, lite ledsen av en anledning som hon inte ska behöva bekymra sig om så jag fick ringa och ordna upp det. Hon är inne i en lite känslig period nu och då blir man inte gladare om andra vuxna ska göra det jobbigare för henne. Ska jag vara ärlig så finns det mycket jag inte begriper med skolan, fast jag nu studerar och allt ;) som t.ex varje år ska vi skriva på en likabehandlingsplan, där det står att barnen inte får svära, inte mobba och slåss  och märker man något ska man direkt ta kontakt med skolan för det är liksom ens skyldighet, och det är väl bra för inga barn ska ju bli mobbade eller vara rädda för att gå till skolan, eller hur ? Men det trista är att det ibland bara är just ett papper som man skriver på och påpekar man något så är man jobbig.

Sen satte jag mig med dagens expressen och läste om mamman Helena som har en ärftlig ämnesomsättningssjukdom  och ovetande fört vidare det till sina barn, äldsta sonen kan varken gå, se eller höra och har bara några år kvar att leva, lillebror bär också på den dödliga sjukdomen och nu väntar hon ett tredje barn som ska donera benmärg till brodern och rädda hans liv, man vill bara gråta när man läser sådant. Vad livet är grymt ibland....